Musikdokumentärer

Välkommen till min sida där jag pratar om vad jag tycker är några av de absolut bästa musikdokumentärerna.   Jag rekommenderar att alla musikälskare ser dokumentärerna som jag pratar om på denna sida. Jag prata ibland även om politiska dokumentärer.

Några av de allra bästa musikdokumentärerna är:

The Creators: South Africa Through the Eyes of its Artists

creators big

Denna dokumentärfilm, regisserad av Laura Gamse och Jaques De Villiers, handlar om skapande människor i Sydafrika. Huvudfokus ligger på musik, men även andra områden berörs, såsom gatukonst och spoken word. Exempel på musikgenrer som ingår i The Creators är afro-blues, glam rap, opera, breakdance och hip hop. Bland de skapande personer som deltar i dokumentären hittar vi den 12-årige animatören Cashril Plus, hans väggmålande mamma Faith47, afro-bluesmannen Ongx som sjunger på Xhosa, spoken-world artisten Blaq Pearl, Spoek Mathambo som ingår i den radikala svart-vita duon Sweat.X, operasångaren Mthetho Mapoyi och Emile Jansen från hip hop-gruppen Black Noise. Filmen hade premiär i Cannes år 2012.

A Farewell Song

A Farewell Song handlar om en grupp traditionella kinesiska musiker som återförenas för att genomföra en skivinspelning utanför det statliga kinesiska musiksystemet. Filmen, som är inspelad i Shanghai, regisserades av Arthur Jones och Luther Jones och hade premiär år 2006. Huvudpersonerna är Lou Shoucheng som spelar dizi, Tu Weigang som spelar pipa, Weng Zhenfa som spelar sheng och Chen Dawei som komponerar musik. Samtidigt som vi får följa inspelningen av skivan får vi också höra musikerna berätta om sina liv och deras erfarenheter av att arbeta med musik i Kina.


Annons

Smslån.nu banner 1000x240


Artifact

Thirty Secons to Mars big

När bandet Thirty Seconds to Mars blev stämda på $30 miljoner av skivbolaget EMI använde de det som utgångspunkt för en musikdokumentär där de utforskar den moderna musikbranschen med fokus på relationen mellan artister och de stora skivbolagen. Vi får också följa bandet arbete med att spela in skivan This Is War.

Exempel på yrkesgrupper som intervjuas i filmen är musiker, musikproducenter, musikjournalister och personer som tidigare arbetat för EMI. Filmen regisserades av Jared Leto, som lät fyra filmare med digitalkameror spela in över 3 000 timmar film. Den musik som förekommer är huvudsakligen Thirty Seconds to Mars, Cliff Martinez och Maya Arulpragasam. Artifact hade premiär på Toronto International Film Festival 2012.

Kvadrat

Till skillnad från många andra musikdokumentärer använder sig Kvadrat inte särskilt mycket av intervjuer, och det finns inte heller någon berättarröst eller ens särskilt mycket dialog. Här får vi istället följa Andrey Pushkarevs liv som internationellt anlitad techno-DJ i Europa. Dokumentären utforskar en livsstil som domineras av arbete och resor. Här lyfts både de glamorösa och de inte så glamorösa sidorna fram. Dokumentären är inspelad i Ryssland, Schweiz, Ungern, Frankrike och Rumänien samt ombord på internationella flyg. Totalt spelar DJ Pushkarev upp 35 låtar i filmen, bland annat ur genrerna dub techno, electro, deep house och minimal techno. Kvadrat är regisserad av Anatoly Ivanov, som också var den som följde med på DJ Pushkarevs resor och filmade. Kvadrat hade premiär på Vimeo år 2013. Biografpremiären ägde rum i Tyskland året därpå.

Searching for Sugar Man

Searching for Sugar Man är en svensk-brittisk dokumentärfilm om den musikern Sixto Diaz Rodriguez som hade en kort karriär i USA under slutet av 1960-talet, men vars musik fortsatte vara enormt populär bland apartheidmotståndare i Sydafrika. Två viktiga personer i filmen är Stephen Segerman och Craig Bartholomew-Strydom, två av Rodriguez hängivna fans i Sydafrika.

Searching for Sugar Man regisserades av svenske Malik Bendjelloul och är den svenska dokumentärfilm som setts av flest personer på bio. Filmen fick ta emot många prestigefyllda utmärkelser, inklusive en Oscar (Academy Award) för bästa dokumentärfilm på Oscarsgalan 2013. Searching for Sugar Man hade premiär på Sundance Film Festival 2012.

Filmens soundtrack är en samlingsskiva med 14 låtar framförda av Sixto Rodriguez, inklusive en del musik från ett album som aldrig gavs ut. I Sverige sålde soundtrack guld och tog sig till förstaplatsen på Sverigetopplistan.

Paris Is Burning

Paris Is Burning big

Fokus för dokumentärfilmen Paris Is Burning är subkulturen ball culture i New York City under andra halvan av 1980-talet. Filmen regisserades av Jennie Livingston, som följde aktiva medlemmar av subkulturen under sju års tid. Exempel på viktiga personer i filmen är Pepper LaBeija, Angie Xtravaganza, Venus Xtravaganza, Dorian Corey, Willi Ninja, Octavia St. Laurent, Kim Pendavis, Sol Pendavis och Freddie Pendavis.

Ball culture är en HBTQ-subkultur där deltagarna tävlar mot varandra i så kallade balls. Exempel på tävlingsmoment är dans, att försöka föreställa en viss person eller att försöka föreställa att man tillhör en viss klass. En stor del av deltagarna är afroamerikaner eller hispanics.

Exempel på teman som genomströmmar Paris Is Burning är homofobi, vänskap, trygghet, fattigdom, klass, etnicitet, sexualitet, rasism, prostitution och HIV/AIDS. Filmen, som hade premiär 1991, fick ta emot många utmärkelser, inklusive den allra första Open Palm Award som någonsin delades ut. Efter att under flera år ha varit slutsåld på VHS kom Paris Is Burning ut på DVD å2005.

Meeting People Is Easy

Dokumentärfilmen Meeting People Is Easy handlar om produktionen, promotionen och världsturnén för Radioheads album OK Computers. Till skillnad från många andra dokumentärfilmen om band ligger här fokus väldigt mycket på musiken och hur den marknadsförs, och mindre på att visa upp bandmedlemmarnas relationer med varandra, med sina familjer, etc. Filmen fick över lag mycket bra kritik av filmrecensenter och nominerades för en Grammy Award.

Meeting People Is Easy, som regisserades av Gran Gee, hade VHS-premiär 1998 och året därpå började den visas på biografer och av filmfestivaler. Numera finns den tillgänglig på DVD. Filmen innehåller givetvis massor av Radiohead-låtar, inklusive låtversioner som inte är utgivna på något av Radioheads album. Vi får till exempel höra Thom Yorke spela Follow Me Around och Life in a Glasshouse på akustisk gitarr.

Speaking in Code

Musikdokumentären Speaking in Code handlar om en samling personer som är aktiva inom musikgenren elektronisk musik, och de uppoffringar som de är villiga att göra för att nå sina musikaliska mål. Exempel på personer/grupper som förekommer i filmen är musikjournalisten Philip Sherburne, DJ:n Tobias Thomas, promotorn David Day, Ellen Allien som äger Bpitch Control, producentduon Modeselektor, DJ-duon Wighnomy Brothers och musikgruppen Monolake. Även filmens regissör, Amy Grill, förekommer en hel del i dokumentären. Speaking in Code, som spelades in i fem olika länder, hade premiär på Independent Film Festival Boston år 2009 och kom ut på DVD året därpå.

Genghis Blues

Genghis Blues big

Genghis Blues handlar om den självlärde strupsångaren Paul Peña från USA som åker till den isolerade regionen Tuva i Ryssland för att delta i en festival för tuvansk strupsång. Genghis Blues, regisserades av Roko Belic, hade premiär på Sundance Film Festival år 1999 och erhöll där utmärkelsen Audience Award for Documentary.

Paul Peña hade ett förflutet som musiker inom genrer som jazz, delta blues, morna, folk och rock ‘n roll på 1970-talet, innan han drog sig tillbaka från musikkarriären. 1984 råkade han höra ett program om strupsång på sin kortvågsradio och blev fast. Han införskaffade två skivor med strupsång och lärde sig själv tekniken genom att lyssna på dem om och om igen. Han lärde sig även, med hjälp av två ordlistor, det språk som talas i Tuva. Så småningom fick den framstående strupsångaren Kongar-ōl Ondar från Tuva upp ögonen för honom och bjöd in honom till strupsångsfestivalen i Kuva.

Control

Control är inte en dokumentärfilm utan en biografisk film om Joy Division’s sångare Ian Curtis. Filmen är baserad på hustrun Deborah Curtis memoar ”Touching from a Distance” som gavs ut efter Ian Curtis död. Control, som hade premiär i Cannes år 2007, regisserades av den berömde fotografen och musikvideoregissören Anton Corbjin. Den musik som förekommer är huvudsakligen New Order, det band som de kvarvarande medlemmarna av Joy Division bildade efter Ian Curtis frånfälle.