The Power of Nightmares

The Power of NightmaresThe Power of Nightmares: The Rise of the Politics of Fear är en dokumentärfilmsserie från BBC som visades i oktober och november 2004. Serien består av tre fristående filmer som var och en är 60 minuter långa.

The Power of Nightmares skrevs och producerades av Adam Curtis, som även är berättarröst i alla tre filmerna. Sedan premiärvisningen i Storbritannien under slutet av 2004 har filmserien visats på teve i många olika länder samt på filmfestivaler, inklusive filmfestivalen i Cannes 2005.

Upplägg och tema

Varje film består av ett montage av arkivklipp i kombination med Adam Curtis berättarröst. I de tre filmerna jämförs framväxten av neokonservatismen (framförallt i USA) med framväxten av radikala islamistiska rörelser världen över.

In an age when all the grand ideas have lost credibility, fear of a phantom enemy is all the politicians have left to maintain their power,” är den tes som Adam Curtis argumenterar för i filmserien The Power of Nightmares: The Rise of the Politics of Fear.

Del 1: Baby It’s Cold Outside

Den första delen av filmserien fokuserar på den moderna islamismens ursprung och neokonservatismens ursprung.

I filmen får vi följa den egyptiske tjänstemannen Sayyid Qutb som besöker USA för att lära sig om utbildningssystemet där. På plats i USA äcklas han av vad han ser som moraliskt förfall orsakat av individualismens tankegods. När Qutb återvänder till Egypten upprörs han av hur landet, under ledning av Gamal Abdel Nasser, öppnas upp för västerländska influenser. Qutb blir övertygad om att samhället för att undvika totalt förfall måste rivas upp och återskapas i enlighet med islamsk lag, fast utan att sluta använda västerländsk teknik.

Parallellt med detta visar filmen hur en grupp desillusionerade liberaler i USA, bland annat Irving Kristol och Paul Wolfowitz, börjar intressera sig för Leo Strauss politiska tankegods. De kommer fram till slutsatsen att fokus på individuella friheter var vad som gjorde att president Lyndon Johnsons planer på ett idealsamhälle inte gick i uppfyllelse. Kristol, Wolfowitz och resten av deras grupp anser att USA måste byggas upp på nytt och att detta kräver en yttre fiende som folket kan enas i kampen mot.

Under Ronald Reagan börjar de neokonservativa få allt mer makt, med bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeld som viktiga allierade. Vid den här tidpunkten är den yttre fienden Sovjetunionen.

The Power of Nightmares big

Del 2: The Phantom Victory

I del två av The Power of Nightmares får vi se hur radikala islamistiska fraktioner och Ronald Reagans administration gör gemensam sak för att bekämpa Sovjetunionens invasion av Afghanistan. När Sovjetunionen till slut drar sig ur och östblocket börjar kollapsa under det sena 1980-talet tar både USA och diverse islamistiska grupper åt sig äran för att ha störtat ”det onda imperiet”. Adam Curtis argumenterar dock för att Sovjetunionen ändå var på väg att falla sönder på grund av inre problem och att yttre faktorer spelade en mindre roll.

Efter Sovjetunionens kollaps försöker radikala islamistiska grupper etablera renodlade islamistiska stater runt om i världen, bland annat i Egypten och Algeriet. De misslyckas dock, och deras våld och hårdföra agenda gör snarare att mer sekulära ledare i dessa länder ökar sin makt eftersom befolkningen fruktar islamisterna och därmed blir mer villiga att underkasta sig de rådande regimerna. Samtidigt börjar radikala islamistiska grupper ifrågasätta varandras rättrogenhet och bekämpa varandra istället för att samarbeta, något som ytterligare försvagar deras ställning.

De islamistiska ledarna Osama bin Laden och Ayman al-Zawahiri retirerar till Afghanistan och beslutar sig för att använda en ny strategi. Istället för väpnad kamp i muslimska länder – där folket visat sig vara alltför kontaminerat av västerländska idéer – ska de ska angripa roten till det onda västerländska inflytandet i muslimska länder, det vill säga USA.

I USA vill de neokonservativa efter Sovjetunionens kollaps använda sig av USA:s armé för att bekämpa nya onda krafter runt om i världen, men deras försök kvävs till hög grad av George H. W. Bush och hans efterföljare Bill Clinton.

De neokonservativa, som allierat sig med konservativa kristna, försöker demonisera Bill Clinton under hans tid som president men han fortsätter trots detta att vara en mycket populär president i de breda folklagren.

Del 3: The Shadows in the Cave

Den sista filmen handlar om al-Qaedas framväxt. Enligt Adam Curtis hade Zawahiri och bin Laden dåligt folkligt stöd efter sina misslyckade revolutioner, och kunde inte upprätthålla någon stor organisation. Istället fick de förlita sig på sinsemellan oberoende individer och smågrupper som var villiga att fortsätta genomföra Zawahiris och bin Ladens krav på jihad.

Adam Curtis argumenterar vidare för att bin Ladens forna samarbetspartner Jamal al-Fadl fick betalt för att vittna om att bin Laden var ledare för ett massivt terrornätverk vid namn al-Qaeda. Detta eftersom åklagarmyndigheten i USA ville kunna åtala bin Laden (in absentia) för de bombningar mot USA:s ambassader i Dar es Salaam och Nairobi som ägde rum år 1998.

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 använde neokonservativa krafter i George W Bush administration, enligt Adam Curtis, idén om det massiva terrornätverket al-Qaeda för att legitimera ett krig mot en ny stor fiende.

Filmen The Shadows in the Cave går sedan vidare till att beskriva åren närmast efter terrorattackerna den 11 september 2001. USA:s invasion av Afghanistan har inte lyckats kväsa det påstådda terrornätverket, vilket får de neokonservativa att fokusera på USA istället, där de uppmanar till jakt på påstådda ”sleeper cells”. Kriget mot terrorismen utökas sedan med att Irak invaderas år 2003.

The Shadows in the Cave utforskar också fängslandet av påstådda terrorister i Guanatamo Bay på Kuba. Enligt filmen är många av fångarna där eftersom de pekats ut som terrorister av den nya anti-talibanska alliansen United Islamic Front for the Salvation of Afghanistan och USA:s armé ska ha nöjt sig med uppgifterna från alliansen och inte genomfört några egna oberoende undersökningar.